TV-nostalgi och medias makt

Har ni tänkt på hur förändrat nöjesutbudet är i media fast ändå inte..?
Låt mig förklara min något diffusa inledning.

Kommer ni ihåg Nöjesmassakern, Nöjesmaskinen, Jacobs Stege, Tropicopop och Kryzz..?
Hemma i 70-talsvillan dukades det upp med fredagsmys i form av räkor - serverade i en räktrålare av glas och med äkta Kavli majonnäs och vit, kolhydratsstinn Painriche till.
Föräldrarna drack någon gammal Riseling och själv skålade man i Trocadero eller Champis. Vilka tider..!
Jamen tänk bara - Rattmuffen, Olle & Helge och tyska kockarna Werner & Werner.
Det var enkelt, simpelt och lite buskisvarning men ändå så tilltalande på ett tryggt och sammansvetsat vis.

Att det skapar gemenskap och deja-vu känslor hos oss försöker TV-producenterna ständigt kopiera, nyskapa och återuppliva, med varierat resultat.
Gäster med gester, Fångarna på Fortet och Sommarkryss. Funkar inte alls.
Och producenterna sliter sitt hår "vad gör vi för fel, vad är det de vill ha - de små bortskämda, dryga 70-talist ynglen som hellre laddar ner en film än tittar på Gunde när han vrålar "skynda, skynda - hämta nyckeln för femitioelfte gången"..?
Jag har svaret på den frågan, det finns två koncept som funkar. År ut & år in.
Oberoende av vem som är programledare eller vilka deltagare som är med.

För ett tag sedan skulle jag på en födelsedagsfest. 
Höstsvettig och med en flaska vin i fickan smet jag in, lite sen, och förväntade mig någon form av salongsberusat mingel. Istället satt tio av mina vänner blick stilla på golvet framför tv:n i den lilla lägenheten, andlöst koncentrerade, och innan jag riktigt hann förstå vad som hände skrek någon ”SEVILLA!” omedelbart efterföljt av flera beundrande dunkar i ryggen och alla skålade segerystert i rödvin.
I rutan fyrade Kristian Luuk av ett charmigt showbizz-leende och husbandet fick fnatt.
Det som visades var På spåret, och lyckan var total.

På spåret. På Facebook en vanlig fredagkväll har varannan person något På spåret-relaterat som statusuppdatering. Det muttras t om beklagande att inga barer visar På spåret på storbild.
Att en snustorr, ordvitsande geografitävling skulle få det här genomslaget i kunde man kanske  inte vänta sig, men så är det. Vår flashiga generation on-demand, som är van att ha all världens kultur en mp3-blogg-klickning bort och som är mer diversifierad än någonsin, har äntligen hittat något att samlas kring igen. På Spåret.
Och glöm för Guds skull inte Allsång på Skansen!
Hör ni det producenterna..?
Underskatta inte vår intelligens med att försöka komma stickandes med någon gammal Kändisdjungel, Svensson Svensson, Bonde söker Fru eller Körslaget.
Vi vill ha På Spåret och Allsång på Skansen. 
Underhållning fullständigt befriad från all den ironi och post-ironi vi vuxit upp med.
När nöjesprogrammen i TV sändes samtidigt med Spanarna i P1 för ett par decennier sedan var en trivsam Oldsberg allt Sverige hade i nöjesväg.
Det var så klart lite torftigt, och det är inte helt säkert att trenden nu, med gammal skåpmat på stark frammarsch, är en positiv utveckling. Kanske är den snarare ett uttryck för regression; i lågkonjunktur söker vi oss tillbaka till en simplare tid där en limerick var höjden av humorskärpa och där en ordvits var en ordvits.
Vi låter oss helt enkelt insvepas i statstelevisionens trygga famn och väntar på bättre tider.

Tummen upp
Apparna svt-Play och Hitta min Iphone
Tummen ner
Att all tv-reklam handlar om typ diarré, analklåda och flytningar nuförtiden. Eew.. :(