Idrott är inte alltid bara hopp & lek

Det är inte bara skolan som startar på hösten.

En mängd små knattar kommer även nu i höst göra sina första träningar i innebandy, hockey, gymnastik, konståkning och alla möjliga sporter ni kan tänka er.

Säkert är det lika pirrigt som att börja skolan för många.
Lika bra att damma av myten om att idrott bara ska vara roligt.

Sport och idrott kan vara jätteroligt – men det kan också vara fruktansvärt.

Ganska snabbt upptäcker några att de aldrig blir en ny Foppa eller en ny Zlatan.

Och ännu värre – att de inte duger överhuvudtaget...

Jag är inte ute efter att skapa någon skrämselpropaganda.

Men jag vet att själen kan få sig en hård törn när man märker att man inte duger eller passar in. Det gäller både skolan och på planen.

Drar mig till minnes gymnastiken i skolan, där brännboll var en av aktiviteterna.
Lagen skulle utses och du kan bara tänka dig hur flera små barnhjärtan pickade hårt, hårt och hoppades så innerligt att man inte skulle bli den siste att väljas.
- Ja ha…då är det bara Martin och Stefan kvar, sade gympamajjen med ett ansträngt skratt.

Där stod de. Martin och Stefan, två kompisar i vått och torrt, med runda, stålbågskantade glasögon och såg på hur Johan, Anders, Ronny o Tompa i det sista laget att välja våndades över vem av de två de skulle välja.
- Jaaäämehh…vi tar väääääl ...*visk visk*...Stefan då...
Om man tittade noga kunde man se hur Stefan knöt högerhandens näve.
Med samma pondus som Mats Wilander. Det krävdes förmodligen en kraftansträngning för att inte knyta bägge nävarna och höja dem till skyarna. 
- Jaha… Martin, då blev du sist kvar och ska spela i Affes lag.
- Åhh nej! Va fan, måste vi ha honom, sade någon med fingertoppskänsla för hur man nedboostar någons självkänsla.
- Japp! Alla ska vara med, sa gympamajjen fryntligt och naivt.

På något kusligt sätt skulle denna förlorarnas tävling vinnas.
Men vad var det isåfall man vann egentligen ?.
Att vara den bästa av de två sämsta eller den näst sämste av alla i klassen..?
Frågan är vad som var värst; att som liten ens behöva tänka på att inte bli den sista att väljas eller att läraren inte hade mer vett/förståelse/pedagogisk kunskap att hantera uppdelningen på ett sätt där ingen behövde bli kränkt och i värsta fall märkt för livet.

Jag kommer också ihåg smärtsamt väl, hur en av mina kompisar kom till vår första riktiga fotbollsträning i värsta målvaktsutstyrelsen. Så himla taggad, stolt och glad. 

Eftersom det var tjej-vårcupen fanns det såklart killar runt planen, och också en del hurtiga föräldrar.

Men redan efter första träningspasset blev målvakten något av en legend (och inte i en positiv mening) när hon sparkade in bollen i eget mål med en utspark.

Råa garv från killarna, ogenomtänkta kommentarer och småskratt från föräldrar och tränare. Sådan är ibland idrottens och djungelns grymma lag.

Hon var inte med på någon mer träning, och bara hon själv vet hur hennes självförtroende påverkats av den händelsen.

Men visst kan idrotten också vara rolig och fantastisk.

Och visst går det att utvecklas och tycka att det är riktigt kul. Och att kämpa vidare

även om man inte är en naturlig talang, och även om själen fått sig en törn.

Jag tycker om idrott & sport, och har själv spelat i lag (målvakt i handboll, bara en sån sak..) men ibland är det lätt att glömma bort dem som mår dåligt av idrotten och allt runtomkring.

Så snälla, var rädda om era och andras knattar, både i skolan och på idrottsplanen.

Tummen upp: FN:s Barnkonvention och Bris
Tummen ner: Att det bara är 25 av världens totalt 244 länder som lagstiftat mot barnaga.

TV-nostalgi och medias makt

Har ni tänkt på hur förändrat nöjesutbudet är i media fast ändå inte..?
Låt mig förklara min något diffusa inledning.

Kommer ni ihåg Nöjesmassakern, Nöjesmaskinen, Jacobs Stege, Tropicopop och Kryzz..?
Hemma i 70-talsvillan dukades det upp med fredagsmys i form av räkor - serverade i en räktrålare av glas och med äkta Kavli majonnäs och vit, kolhydratsstinn Painriche till.
Föräldrarna drack någon gammal Riseling och själv skålade man i Trocadero eller Champis. Vilka tider..!
Jamen tänk bara - Rattmuffen, Olle & Helge och tyska kockarna Werner & Werner.
Det var enkelt, simpelt och lite buskisvarning men ändå så tilltalande på ett tryggt och sammansvetsat vis.

Att det skapar gemenskap och deja-vu känslor hos oss försöker TV-producenterna ständigt kopiera, nyskapa och återuppliva, med varierat resultat.
Gäster med gester, Fångarna på Fortet och Sommarkryss. Funkar inte alls.
Och producenterna sliter sitt hår "vad gör vi för fel, vad är det de vill ha - de små bortskämda, dryga 70-talist ynglen som hellre laddar ner en film än tittar på Gunde när han vrålar "skynda, skynda - hämta nyckeln för femitioelfte gången"..?
Jag har svaret på den frågan, det finns två koncept som funkar. År ut & år in.
Oberoende av vem som är programledare eller vilka deltagare som är med.

För ett tag sedan skulle jag på en födelsedagsfest. 
Höstsvettig och med en flaska vin i fickan smet jag in, lite sen, och förväntade mig någon form av salongsberusat mingel. Istället satt tio av mina vänner blick stilla på golvet framför tv:n i den lilla lägenheten, andlöst koncentrerade, och innan jag riktigt hann förstå vad som hände skrek någon ”SEVILLA!” omedelbart efterföljt av flera beundrande dunkar i ryggen och alla skålade segerystert i rödvin.
I rutan fyrade Kristian Luuk av ett charmigt showbizz-leende och husbandet fick fnatt.
Det som visades var På spåret, och lyckan var total.

På spåret. På Facebook en vanlig fredagkväll har varannan person något På spåret-relaterat som statusuppdatering. Det muttras t om beklagande att inga barer visar På spåret på storbild.
Att en snustorr, ordvitsande geografitävling skulle få det här genomslaget i kunde man kanske  inte vänta sig, men så är det. Vår flashiga generation on-demand, som är van att ha all världens kultur en mp3-blogg-klickning bort och som är mer diversifierad än någonsin, har äntligen hittat något att samlas kring igen. På Spåret.
Och glöm för Guds skull inte Allsång på Skansen!
Hör ni det producenterna..?
Underskatta inte vår intelligens med att försöka komma stickandes med någon gammal Kändisdjungel, Svensson Svensson, Bonde söker Fru eller Körslaget.
Vi vill ha På Spåret och Allsång på Skansen. 
Underhållning fullständigt befriad från all den ironi och post-ironi vi vuxit upp med.
När nöjesprogrammen i TV sändes samtidigt med Spanarna i P1 för ett par decennier sedan var en trivsam Oldsberg allt Sverige hade i nöjesväg.
Det var så klart lite torftigt, och det är inte helt säkert att trenden nu, med gammal skåpmat på stark frammarsch, är en positiv utveckling. Kanske är den snarare ett uttryck för regression; i lågkonjunktur söker vi oss tillbaka till en simplare tid där en limerick var höjden av humorskärpa och där en ordvits var en ordvits.
Vi låter oss helt enkelt insvepas i statstelevisionens trygga famn och väntar på bättre tider.

Tummen upp
Apparna svt-Play och Hitta min Iphone
Tummen ner
Att all tv-reklam handlar om typ diarré, analklåda och flytningar nuförtiden. Eew.. :(

Att sluta tänka på fel saker och mobilens makt över stavningen

När jag flyttade in i min nya lägenhet tog det mig en hel vecka att börja dra ut första lådan uppifrån när jag stod i köket och skulle ta fram osthyveln. Jag drog oftast ut den andra lådan trots att osthyveln inte längre förvarades på samma ställe som i det förra köket. Varför..? Gammal vana. Autopilot.
Samma sak gäller när man tänker på fel saker. Vi betraktar ämnet det gäller från just den vinkel vi är vana med. Och trots att du egentligen vet att ”osthyveln inte ligger där” drar du automatiskt fram samma tankar som tidigare.
Lösningen är naturligtvis att istället för att försöka kontrollera dina tankar, jobba på att träna upp ditt goda humör. Ditt humör anger din aktuella attraktionspunkt och attraherar tankar som matchar känslan. Allt du vill ha finns inne i ditt goda humör!
Sök dig till ditt goda humör (med vilka medel som helst) därför att livet i allmänhet och dina intresseområden i synnerhet framstår annorlunda när du befinner dig på den våglängden än när du betraktar dem utifrån ett tillstånd av negativ fokusering.
"Life is too short to be anything but happy" - så sant, så sant. Det om detta. ****************************************************************************************************************************************************************************** En helt annan sak, som faktiskt kan bidra till det goda humöret, är något som i grunden är fantastiskt irriterande men egentligen riktigt komiskt - om man väljer att se på det så. Nämligen mobilen och de ordförslag man får när man ska skicka ett sms.
Grej. Det var så det började. Jag skulle skriva Hej i ett sms.
Men mobilen förvägrade mig den formuleringen.
Enligt stavningsprogrammet var Hej ett icke-existerande ord. Däremot föreslog den Grej. Jag skrev Älskling och mobilen föreslog Ägg... Mycket märkligt men ändå roligt.
Jag bestämde mig för att utsätta mobilen för ett stavningstest och inledde med politik. Jag fick tydligen rösta på vilket riksdagsparti jag ville. Här stavade mobilen glatt rätt. Partiledarna fick också godkänt, alla utom Reinfeldt. Här föreslogs i stället kryptiska Segmedlev. Kanske en för mig okänd ryskättad konkurrent till Fredrik..?
Jag provade med olika länder och världsdelar och de flesta verkade vara okej.
Men mer lokalt vart både Örgryte och Bagaregården vita fläckar på stadskartan.
Och när jag föreslog Centrum tyckte mobilen att jag åka till Trummasan. Jag blev osäker. Vart ligger det? Centralasien..?
Jag sökte mig raskt vidare, upp i bokhyllan. I mobilens bibliotek fanns bara Guillou och Mankell prydligt inlagda. Proust och Joyce däremot var helt obekanta.
Inte heller verkade min mobil ha förstått min kärlek till god mat. Varken lamm, kalv eller fisksoppa kändes igen. Däremot potatis, kålrot och gräddsås.
Mitt tämligen traditionella förråd av svordomar godkändes. Däremot blev sexualitet transfomerat till Securitas. Bög var inte ok, däremot lesbisk tyckte den inte var några konstigheter.
Det här med sexualitet verkade vara lite känsligt för mobilen. Och hur stod det egentligen till med kvinnosynen..? Mens ville den inte kännas vid, inte heller tampong.
Trosor kunde den inte stava till, men däremot kalsonger.
Och det gick utmärkt att skriva actionfilm, vapen, porrfilm, prostata och samtliga lag i Elitserien. Det kändes med ens som att min mobil var något av en mansgris.
Men jag vet å andra sidan inte riktigt vad jag ska tro.
Hur ska jag förhålla mig till någon som insisterar på att lära mig att stava, men själv tycker att stavning ska skrivas statoimh..?

Finna lyckan och meningen med livet

Jag lägger oerhört mycket tid på att fundera kring vad jag vill. Och om jag ibland tvekar, är det då de praktiska detaljerna som sätter krokben för mig..? Och varför bygger jag mina beslut kring att det ena utesluter det andra..?

Önskar att jag kunde vara bättre på att säga till mig själv att vad jag än väljer så blir det bra, förutsatt att jag ställer mig bakom beslutet helhjärtat och struntar i vad alla andra tycker. Att inte sträva efter att alltid fatta det perfekta beslutet, ett som jag absolut inte kommer att ångra senare.

Jag analyserar och funderar, fastnar slumpmässigt på små öar av oro och rädsla och mår dåligt en stund, innan jag tar mig samman och simmar vidare till nästa Island of Fear.

Ö nr 1: Att jag ofta känner mig stressad, vilket beror på att jag vill känna att tiden och jag själv ska räcka till och att omgivningens förväntningar är superviktiga och spelar så stor roll för mig.

Ö nr 2: Att jag stundtals känner mig rädd och orolig, och att det är viktigt för mig att känna mig trygg och ha den övertygelse som behövs för att förstå att allt kommer gå bra för mina barn, min familj och mig själv.

Ö nr 3: Jag vill känna mig älskad och behövd för den jag är, i en relation vill jag uppleva en självklar gemenskap och samhörighet.

Ö nr 4: Att min ryggsäck med min historik och förflutna ska bli så tung och kompakt att jag ramlar omkull och inte kan resa mig igen.

Ö nr 5: Varför kan man inte bara strunta i att jämföra sig med andra, det är ju bara så dumt. Varför bestämmer jag mig inte aktivt för hur stort glappet ska vara mellan det idealliv jag önskar mig och det slags liv jag tillåter mig att leva genom förväntningar och övertygelser..?

Hade varit så skönt att bara känna harmoni och ro, att inte kämpa för att vare sig känna sig älskad eller älska tillbaka, och att leva i en relation utan inslag av tvivel och osäkerhet. Och att få vara helt frisk utan några orosmoln kring hälsan, att det var självklart att sjukhusbesök och provtagningar inte var en del av tillvaron.

En tydlig, friskt grön och lycklig livslinje – varför ska det vara så komplicerat att finna den..?

Jag antar att tankarna är en naturlig process men de tar extremt mycket energi.
Och visst ligger det en poäng i att alla erfarenheter ger oss lärdom, något att se tillbaka på och kanske uppskattar man livet lite extra efter en tuff motgång.
Men ibland kan lärdomarna och erfarenheterna komma alldeles för tätt, de lägger sig på hög och kväver mig nästan som en blöt filt.

Att hitta det perfekta livet, är det någonsin någon som lyckats med detta..?

Man stannar till, man tittar i backspegeln och reflekterar över vad man gjort de senaste åren. Blev det som man föreställde sig..? Blev det som man önskade..? 

Men om livet är som en berg och dalbana, så gäller det väl bara att se till att topparna blir fler än dalarna..?

Svar ja, men då måste man också förstå att vara lycklig är ett val man själv gör, inte något som händer om man har tur.

Och självklart vet jag ju också att det handlar om det personliga ansvarstagandet som jag skrev om häromdagen; förändra det du kan, lär dig tycka om resten och ignorera det du inte kan lära dig att tycka om.

Att bli duktig på att fokusera på det man vill ha mer av, att inte elda på obehagliga saker med sin energi.

Men jag skulle oftare vilja känna att jag Lever i motsats till Existerar. Att man provar allt man vill prova, utan ångest. Av erfarenhet vet jag ju att motstånd skapar smärta, det handlar om att flyta med eller flyta runt.

För mig är det helt nödvändigt att ha klara mål och visioner i livet, eftersom jag känner att ett liv utan mål saknar mening och ett liv utan mening kan inte vara lyckligt.

Det kan möjligen vara tryggt, bekvämt, okomplicerat – men absolut inte lyckligt.

Lycka är fånigt nog också en paradox, man känner den bara så länge man inte har fångat den, efteråt blir den lätt något vi tar för givet.

Jag tror att den optimala och mest harmoniska livsstilen motsvarar ens djupaste värderingar och ideal. Inte de politiskt korrekta utan de man verkligen tror på innerst inne. Man måste bara våga erkänna för sig själv vilka de är och leva efter dem.

"Den största synden du kan göra är att inte älska dig själv".

Förstärk könsrollerna

Läste häromdagen en kommunal sammanställning som jag först tolkade som ett skämt, för som ett ironiskt skämt hade det varit lysande.

En klockren kommentar till ett konsumtionstokigt samhälle där vårt utan konkurrens största fritidsintresse är att handla mer, nytt, större och bättre.

Och – i synnerhet – en tid när det tycks viktigare än någonsin att förstärka könsrollerna. 
Killar gillar krig och tjejer tycker om att göra sig fina.

I ett kommunalt propå under benämningen "Sommarlägret Girl & The City”, skulle tjejer från Stocholmsförorten Täby erbjudas en veckas glassigt cityliv med shopping, spa och lattedrickande, vilket också gick under benämningen ”att tillsammans uppleva typiska tjejsaker”. Och det var dessvärre inget skämt. En kommunalt anställd fritidskonsult med dåligt omdöme lyckades få med sommarkursen för tjejer i årskurs 5 till 7 i Täby kommuns broschyr med sommaraktiviteter. 11-13-åriga tjejer skulle under en vecka gå på studiebesök till NK och dricka latte. Orkar inte ens fundera på vilken typ av sommarläger killarna erbjöds. Kanske en vecka av tv-spel, besök på sexklubbar och vodkashots? Det är ju sådant som pojkar vill ha och gillar.

När du får barn är det en ny och märklig omvärld som visar sitt fula tryne avseende könsroller. Som när jag förra veckan skulle köpa ett par chockrosa strumpor med Barbapapa på till min 4,5-åriga son.

Han gillar fotboll, lego och traktorer men också att pärla, pyssla och läsa Barbapapa.

Jag antar att det är ett resultat av att jag från början försökt ge honom den valmöjlighet som få barn får.

När han var 3 år älskade han att klä sig i askungeklänning och små klackskor. Många var olyckskorparna som skakade på huvudet och ifrågasatte "om jag inte var rädd för att min son skulle utveckla en kvinnlig sida" och lite mer försiktigt - på det där typsikt svenska sättet - "tänk om han blir homosexuell..?" Jaaa, täänk...

”Är dom till en flicka?” frågar damen bakom disken när jag räcker över strumporna. Bara för att försäkra sig om att jag inte råkar ge rosa strumpor till en kille. Ska väl du skita i, det har väl för fan ingen betydelse, replikerar jag blixtsnabbt och kastar strumporna i ansiktet på henne och går därifrån.

Nej, det gör jag förstås inte, är svensk och väluppfostrad och kan såklart uppföra mig i officiella sammanhang.

Men det kokar inom mig och jag suckar högt och uppgivet, sådär som man gör när man varit med om alldeles för många liknande situationer. Vad är det för fel på folk egentligen?

Vad som är positivt dock är att det blir fler som reagerar. Läste ett inlägg nyligen som handlade just om hur vi vuxna tvingar på barnen deras könsidentitet från dagen då de föds. Skribenten hade just varit på ett 2-års kalas där en pojke uteslutande fick ”hårda” leksaker. När skribentens inlägg publicerades rasade det in repliker och respons, såpass mycket att lokaltidningens lilla server brakade ihop. Uppenbarligen är det fler som tycker att deras barn förtjänar någonting bättre än det som erbjuds.

Även om vissa fritidskonsulter gör sitt bästa för att tjejerna ska veta sin plats  här i världen...

Sådär, nu har jag varit dryg så det räcker och bestämmer mig för att avsluta med något tänkvärt inför helgen:

"Arouse in the other person an eager want" - Det finns bara ett sätt att få folk att göra något: Få dem att vilja göra det.

Träna på ditt personliga ansvarstagande

Jag tycker att personligt ansvarstagande är den absolut viktigaste egenskapen i alla sammanhang: Jobbet, familjen, fritiden.
I alla sammanhang kan man nästan alltid tratta ner det i en gemensam sak – inställningen hos varje individ. Alla människor har olika bakgrund, erfarenheter och förutsättningar, det är ingenting som går att förändra. Däremot kan alla förändra sin inställning till hur man ser på saker. På en arbetsplats t ex tänker vi inte alltid på hur lätt det är klaga på saker, det kan vara småsaker som egentligen inte är viktiga men det händer alltför ofta att det slinker ur en onödig kommentar. Adderar man alla dessa små kommentarer till varann så börjar småsakerna helt plötsligt bli lite irriterande och de sprider sig dessutom till fler människor. Det här blir över tid irritationsmoment som kollegorna börjar störa sig på = att lägga fokus och energi på fel saker.

Hur kommer man då till rätta med inställningen? Inställning är något som är förändringsbart. En positiv inställning och ett personligt ansvarstagande sprider sig gärna till andra, många vill gärna vara med där energin finns. Människor som besitter en positiv grundsyn har lättare att hantera förändringar och har ofta ett annat kroppspråk.

Min uppfattning är att du genom personligt ansvarstagande gör bättre ifrån dig, trivs bättre med dig själv, uppskattas mer av andra. Dessutom är personligt ansvarstagande också grunden för att kunna förbättra andra egenskaper och förmågor.

Vem gjorde det? Varför händer det mig? När ska de lära sig att göra rätt? Det är den typen av frågor vi ställer oss när vi tycker att något inte fungerar bra. Experter och analytiker på personligt ansvarstagande, menar att den här typen av frågor är vårt sätt att fly från ansvar. Vi ställer frågor som är frånskjutande, klandrande eller som gör oss till offer.

Självklart går det att lära sig att ta personligt ansvar. Kikar man på den amerikanske författaren och föreläsaren John G. Miller Millers koncept, som är väldigt enkelt och går ut på att lära sig att ställa frågor på ett annat sätt. Hans koncept bygger på att ställa frågor enligt dessa tre kriterier:

1. En bra fråga börjar med vad eller hur, inte med varför, när eller vem. Varför innebär ett offertänkande: Varför händer detta mig!? När är framåtskjutande: När ska vi få bättre verktyg!? Vem är klandrande: Vem gjorde det här!? Vad och hur är däremot inriktade på handling.

2. En bra fråga innehåller jag, inte de, vi eller du. De, vi och du skjuter över ansvar på andra och gör att vi själva backar. Jag lägger ansvaret på den enda person som kan påverka min situation: Jag själv.

3. En bra fråga fokuserar på handling. Handling är motsatsen till klander, frånskjutande och offertänkande. Tänk aktiva verb: Agera, Lära, Förbättra, Ändra, Spring

Vill du bli bättre på och träna ditt personliga ansvarstagande..? Ställ dig själv följande frågor:

Vad kan jag göra?
Hur kan jag bidra?
Hur kan jag säga detta på ett annat sätt?
Hur kan jag undvika att göra detta igen?
Vad kan jag lära mig av det här?
Vad kan jag göra bättre?

Och avslutningsvis vill jag slå hål på två myter om ansvarstagande:

Myt 1: Ett ansvarstagande aldrig en gruppföreteelse: Individer gömmer sig gärna bakom gruppen men varje ”jag” i gruppen är ansvarig för sig själv. I det ansvaret ligger också att var och en gör sitt för att få gruppen att fungera och agerar enligt gruppens gemensamt fattade beslut.

Myt 2: Det kan i och för sig vara en poäng med att se problem som möjligheter eller utmaningar, men ansvarstagande kräver att man erkänner problem: Acceptera att det är ett problem och gör något åt det!

"Det finns olika grader i helvetet och det är inte hur man har det, utan hur man tar det".

Bamba vs restaurangbesök

Den som mot förmodan vill återuppleva 70-talets kvarsittning i bamba rekommenderas ett besök på restaurangen Mongolian Barbacue I Göteborg.Där får man nämligen skäll och blir utan efterrätt, om man inte äter upp på tallriken. Det fick 22-årige Danilo och hans sällskap erfara härom veckan. I Göteborgs-Posten berättar Danilo att hans kamrat inte orkat äta upp allt han tagit till sig från buffén.Servitören vägrade därför att servera glass med argumentet att dessert bara ingår för den som äter duktigt.Samma budskap serverades av restaurangchefen, ihop med svordomar och en föreläsning om de svältande barnen i Afrika. Sedan blev Danilo och hans sällskap utslängda och bannlysta.Varför restaurangchefen befarade att gästerna skulle försöka komma tillbaka efter att ha blivit mästrade och förolämpade är oklart.
Krasst sett är det upp till restaurangägaren att sätta upp villkor i det underförstådda avtal vederbörande ingår med buffégästerna, men då gäller det att vara tydlig.Vill man tvinga vuxna människor som betalar för ens tjänster att äta upp fast de inte tycker om eller orkar maten, ja då måste man se till att berätta om sin policy så att de vuxna människorna kan ta ställning till om de vill bli tvångsmatade eller inte.Danilo och hans sällskap hade uppenbarligen ingen aning om vad som gällde och hade i princip kunnat ta strid för att få den där glassen de betalat för.Ur ett serviceperspektiv är historien ett skräckexempel. Driver man restaurang är det allra viktigaste givetvis att man serverar bra mat, men nästan lika grundläggande är känsla för service.
I Göteborg är konkurrensen i krogbranschen hård, och den som inte kan ta hand om sina gäster kommer förr eller senare att bli sittande i tomma lokaler.Restaurangchefen på Mongolian Barbacue gillar inte folk som lämnar mat, deklarerar han i tidningen med hänvisning till den pågående svältkatastrofen i Afrika.Att man skulle kunna välja andra metoder än tvång och förnedring för att få sina gäster att bete sig hållbart och humanistiskt verkar inte finnas på kartan. Men ändå; hade inte en rejäl gristunna legat i linje med den gammaldags bambastilen man kör på Mongolian? Ett annat mer modernt alternativ vore att införa så kallade doggy bags. På amerikanska restauranger är det kutym att restauranggäster får med sig det de inte orkar äta upp i en matlåda.På så vis får man bukt med kostsamma och onödiga matsvinnet.På Mongolian skulle man kunna komplettera lådan med ett avtal där gästen vid vite förbinder sig att äta upp resterna nästa dag.
Så slipper restaurangchefen bli så där arg igen.