Semesterveckan var fantastisk.
Underbart att få sova, omge sig med familjen och bara vara utan måsten, klocka och krav.
Men jag tänkte inte skriva om det idag, hur bra jag har haft det sista veckan, när mina tankar oavkortat och oavbrutet går till Norge och dessa fruktansvärda händelser som förmörkat och sorgfyllt oss alla.
Vad är det som händer med världen, med oss människor, med vår framtid..?
Att döda unga människor är att försöka sig på att förinta framtiden. Inget annat skapar så mycket oro och rädsla som när unga människor dödas, människor som berövas framtid, en framtid som berövas människor och föräldrar som tvingas överleva utan sina barn, barnen som skulle vara deras framtid. Unga människor faller offer för våld. Unga människor lever i en farlig värld. Diffusa hot vi upplever om kring oss, men inte kan namnge.
Rädsla är ett uttryck för självbevarelsedrift och ibland är det onekligen på sin plats att vara rädd. Ibland är det människans rädsla som räddar henne, som hindrar henne från att vara dumdristig och ta onödiga risker.
Men rädslan är också farlig eftersom rädsla också hänger ihop med våld och ondska.
Etologer som studerat hur djur beter sig när de upplever sig vara hotade och utsatta för fara beskriver hur de, precis som rädda människor, pendlar mellan två responser: driften att fly och aggressivitet.
Aggressiviteten tar sig ofta våldsamma uttryck, hos både människor och djur. Den fullt legitima driften att försvara sig själv kan slå över i något annat, rädslan kan leda till att våldet ökar.
Det finns fog för den rädsla många människor känner i dag. Men det finns också goda skäl till besinning. Rädslan begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan tar makten över henne och styr hennes beteende. Inte sällan leder rädsla till att människor beväpnar sig och därmed bidrar till att göra världen till en ännu farligare plats...
Före och efter, det är den enda indelning som finns; före och efteråt.
Det lyser ingen sol in i mitt arbetsrum idag. Det flimrar förbi ansikten på dataskärmen.
Föräldrar, familjer, enskilda saknade. Gärningsman, poliser och överlevanden.
Innan och efteråt och avgrunden som öppnar sig däremellan.
All vår vardagliga väntan, någon dröjer, all vår ängslan. Det som kunde ha hänt. Och så händer det.
Och allting blir tyngdlöst tyst.
Det är efteråt. Skonad sitter jag bakom mina ord. Att sakna ord är ingenting och att skämmas är skamlöst. Vi som blev skonade skäms. Sträcker fram våra meningslösa händer.
Vi är här, försöker vi säga. Utan att begränsa vad vi menar med här.
Före - efteråt.
Det enda som finns är det obeskrivliga avståndet mellan innan det hände och när det har hänt.
Är det någonting jag kan göra?
Vi som blev skonade - ska vi känna lättnad? För att vi är här.
Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt, skulle vi göra det men det kan vi inte.
Kan vi inte spränga väg till ett rum där sorgen är portförbjuden ska vi hålla tyst.
Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa.
Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till.
Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.
Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt. Vi tränger oss på med att vi finns i all vår otillräcklighet.
Är det ingenting jag kan göra? Ingenting? Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel.
Det där ögonblicket innan. Den där evigheten efteråt.
Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en gång till:
jag är den del av dig som blev skonad och jag är här.
Idag tar jag en tyst minut klockan 12, tillsammans med alla andra som finns kvar här och runt omkring oss.
Har du någon att älska, glöm inte att visa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar