Jag älskar att bo i Göteborg.
Att vandra över kullerstenarna i Haga med sommarens första glass i handen, sitta på en parkbänk i allén och se hur grönt det är i stan, en klarblå himmel och solens varma strålar som hjärtat och själen att tina upp och må riktigt gott. Att sitta på en skön uteservering, äta färska skaldjur och spana på folket som glider förbi.
Som från ingenstans dyker dom upp - de vacka människorna , redan brunbrända och iförda säsongens senaste och rätta solglasögon.
Men min dröm om Göteborg är mer än bara detta. Det borde ju självklart inte finnas något dom, bara ett vi.
Drömmen om stan är att alla ska få plats, idag är segregation och utanförskap ett kännetecken för Göteborg.
Ska det vara så?
Jag gillar verkligen tanken om Göteborgs som Evenemangsstaden, men för mig räcker det inte.
Utanförskap är inget måste för en stor stad, det är ingen regel som måste gälla, ingen undanflykt för att slippa agera och ingen ursäkt för att slippa mötas.
För ett par veckor sedan satt jag ner på en parkbänk i stan, i solen, och samtalade med en person.
Hon hade varit hemlös i större delen av sitt vuxna liv, trubbel med rättvisan och en pågående kamp med droger.
Vi tyckte olika om nästan allting, jag tänkte för mig själv att vi lever i helt olika världar.
Men allteftersom samtalet fortsatte så kände jag mer och mer igen mig, kunde identifiera mig mer och mer.
När jag verkligen lyssnade och faktiskt hörde vad hon sa så handlade det om samma drivkrafter och livsbehov som jag själv har. Att bli älskad och få älska. Att vara viktig och behövd av någon.
Att bli saknad om jag dör.
Jag tänkte då att det finns för få platser och för få tillfällen att möta någon som inte är som jag eller lever som jag. Vi tar för lite tid att lyssna på varandra. Vi möts inte. Och det är så rädslan för den andre föds.
Den som på utsidan inte ser ut som jag. Så växer utanförskapet och segregationen.
Så växer ett dom och ett vi.
Tänk om vi möttes och fick se att livsbehoven delar vi alla. Att det inte är så mycket nytt under solen.
Alla vill vi bli älskade, bekräftade och behövda.
Vad fattigt livet blir om vi inte gör nya möten och nya upptäckter hos varandra.
Vad lätt att vi blir en del av att bekräfta skillnader mellan människor.
Jag önskar att jag tog mer tid för det mötet, mer tid för att lyssna på en annan människa och upptäcka att det finns faktiskt inget dom, bara ett vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar