4 timmar kvar...!

Ok, ok - jag börjar med en veckas semester, sen ska jag tillbaka och jobba ytterligare 5 långa, svettiga dagar. Men vad gör väl det, just nu känns livet väldigt enkelt och skönt..!

När det är sommar och semester brukar jag ta mig tid att läsa böcker. A lot of them.
Jag älskar att välja ut vad jag ska läsa, att ha alla de där nya obläddrade sidorna framför mig och helt försjunka i någon annans tankar och berättelser en stund.
En av böckerna jag läste förra sommaren var Paulo Coelhos "Zahiren".
En bok som handlar om en resa, en längtan och en stor kärlek.
I boken fick han mig att tänka på ett nytt sätt kring vilka som är mina vänner. Jag har nog alltid tänkt att de riktiga vännerna är de som finns kvar och där när det är jobbigt och svårt i livet. Som stöttar och tröstar när livet kärvar för en. Så kan det kanske vara, men Paulo Coelho beskriver det precis tvärtom.
De riktiga vännerna är de som finns kvar när det går bra för oss. De står på vår sida och gläds osjälviskt och ärligt åt våra framgångar.
De falska vännerna är de som bara dyker upp när vi har det tufft. De sätter upp den sorgsna, empatiska och medkännande minen fast de känner inom sig att vårt lidande egentligen ger dem tröst i deras eget sorgliga liv.


En annan reflektion jag vill dela idag är att de mest utsatta glöms bort i tystnad. Varför är det så?
Vad händer med de människor som befann sig i utanförskap innan ekonomiska kriser tog sitt strupgrepp?
Vad händer med den unga tjejen som inte längre får behålla sin arbetsträningsplats för att pengarna är slut i hennes stadsdel? Vad händer när hon hänvisas till socialbidrag och långa, ensamma och tomma dagar..?


Varje dag får vi höra och läsa om hur arbetslösheten drabbar Sverige. Politiker debatterar högt och lågt om vad som är lösningen och hur nya jobb skapas, men lämnar ett ynka litet utrymme i debatten om de personer som redan innan krisen befann sig i marginalen.
Att rädda jobben till varje pris är högsta prioritet, men samhällets ansvar kan ju inte bara handla om de som arbetar eller riskerar att bli utan arbete. Ansvaret sträcker sig förstås också till människor som olika sätt är socialt utsatta och som inte är i närheten av arbetsmarknaden.


När ekonomiska anslag minskar för verksamheter som arbetar mot utanförskap, när placeringar för enskilda individer avbryts, så är det kortsiktiga lösningar. En ung människa som hamnar i kriminalitet och/eller missbruk är en ofantligt mycket större kostnad på lång sikt. Framförallt för det mänskliga lidandet.
Det behövs långsiktighet och kontinuitet. Unga tjejer och killar behöver hopp och framtidstro.
Men när pengarna tar slut och prioriteringar görs kommer människor i kläm.


Om de personer som redan var utsatta är det tyst. Ingen debatt om den enskilda individen som finns i marginalen eller bevaka rättigheterna för de människor som inte skriker så högt.
Och fastän det är tyst och pengarna sinar så finns behoven kvar. Under tiden eldas bilar upp, hemmagjorda bomber kastas och frustrationen växer.


Hur blev det så i välfärdssamhället..? Och hur blev vi, i denna medmänskliga och rättvisa demokrati, ett land där det tillåts att glömma bort människor som far illa..?


Till sist; för er som inte fick se Morrisey i Stockholm igår (inställt pga ihållande regn... märkligt... det måste man väl kalkylerat med när planerar spelning i ett land med 249 regndagar per år..?)
Anyways, han spelar på Hultsfred på lördag, garanterat & inget snack om saken säger festivalchefen.
Inget regnande i Hultsfred alltså :)


Önskar er alla en skön helg och med hopp om sol och värme..!